"Read Hard" är en norsk specialist på pop-punk och ett stort ska-fan. Vi publicerar med glädje en krönika från honom här!
Att skriva en artikel om en baktaktskonsert var först ganska svårt, eftersom jag inte varit på så många och de jag varit på varit ganska så speciella på sina egna sätt. Kanske skulle jag skriva om första gången jag såg The Beat på Stavanger Punk Rock Festival 2007, där jag stod längst fram och fick ta sångaren, Ranking Roger, i hand och upplevde ett av mina bästa konsertögonblick, då de startade konserten med Best Friend, kanske skulle jag skriva om den gången jag såg Bad Manners i Newcastle med fyra okända 2 Tone-band som uppvärmare. Eller så skulle jag vara lite modernare och skriva om en av alla de gånger jag såg Razika, antingen de två första gångerna jag såg dem eller den gången då de bara covrade The Aller Værstes sånger. Detta satt jag och tänkte på efter att jag hade sagt ja till att skriva artikeln, ända tills det slog mig att jag hade glömt Madness, något som naturligtvis är galet och jag hade inget val, annat än att skriva om denna fantastiska och smått absurda konserten.
Året är 2006, jag är 16 år och på semester söderut med mina föräldrar i Spanien. Detta var i den perioden av mitt liv, då semestrar söderut med sol och värme något av det tråkigaste jag kunde tänka mig och det som frestade mig var att gå runt i skivbutiker och hitta punkplattor, eller gå på konserter. Det var i alla fall mer lockande än att hänga på barer eller gå till stranden. När jag såg att det spelade ett Green Day-esque pop-punk-band i Fuengirola (staden vi bodde i), var det en fin kontrast mot resten av semestern, även om det för mig var skrämmande att gå på en sån konsert, fast än att jag sett The Misfits och The Exploited bara ett par månader före, var jag bara tvungen att gå på konserten. När jag läste att det legendariska ska-bandet Madness skulle spela i Marbella, gick det upp för mig att denna resan inte var så illa ändå och jag kunde kombinera sol och värme med rock n' roll-livet jag drömde om att vara del av. Mina föräldrar gillade också idén, då bägge gillade några av Madness hits från 80-talet. Själv hade jag inget speciellt förhållande till bandet och de enda sångerna jag hört var från en av mina favorit-sitcoms, The Young Ones, i vilken de hade spelat två gånger. Jag var mest på att se bandet för att fly undan monotonin i det trista livet i södern. Dagen före konserten, reste vi till Marbella för att försäkra oss om att få biljetter. Det låg något ont i luften. Att se ett band spela var det jag ville mest. Jag hade trotsat fruktan för att gå ensam till en skitig rock-bar för att se ett okänt pop-punk-band, men nu kände jag absolut motsatsen. Jag började få kalla fötter, även om det var varmt på marken, ville jag verkligen gå på den här konserten? Allt gav mig en dålig smak i munnen. Jag kan inte minnas om vi verkligen köpte biljetter eller om vi väntade till dagen efter, men det var något med upplägget som verkade skumt.
Marbella är av många sedd som en aristokraternas stad i Sydspanein och är full av lyxjakter och brittiska brats. För mig, den småpunkiga medelklassrebellen jag var, var detta det sämsta stället i världen och oavsett hur okomfortabel jag var på punkkonserterna jag gick på, passade jag ännu mindre in här. Det värsta var kanske att konserten gick på en tjurfäktningsarena. Det var i sig en god anledning att inte gå på konserten, jag såg på detta som ett övergrepp som blev begått ofta, lagligt, i samtiden och något som jag inte ville ha med att göra. Något som kanske är lite dubbelmoraliskt, eftersom jag inte tänker så mycket på ödet för de djur som jag åt och fortsatt äter till middag, men djurplågeri som sport var (och är!) förkastligt och att gå på en konsert på ett ställe där det vanligtvis äger rum var förfärligt att tänka sig. Fortsatt var det en del av mig som inte klarade ge upp tanken om att se ett band och rock 'n' roll-drömmen. Mina föräldrar ville också gärna se konserten.
Mitt skydd mot solen och värmen var ett par solbrillor jag köpt på Nille (norska motsvarigheten till ÖoB, ungefär - bloggarens kommentar) före resan. Innan konserten käkade vi middag på caféet utanför arenan, efter måltiden och när vi gick in på arenan upptäckte jag att jag glömt solbrillorna på bordet vi käkat vid. Detta var kanske en minut efter att vi lämnat bordet och de solbrillorna var väck. På ett ställe där alla har lust att se ut som killen i 2 Tone-loggan, var det kanske inte så begåvat att ta bort ögonen från brillorna, ens en minut. Lyckligtvis för min skull, hade solen börjat gå ned när konserten närmade sig sin början. Jag började se fram i glädje och förväntan till konserten, även om jag kände obehag över stället konserten ägde rum på.
Konserten var helt fylld och publiken var väldigt blandad. Det visade sig att ska-bandet har många fans i den spanska brat-staden. Det finns faktiskt nu en egen bar tillägnad bandet, som startade i 2014, kallad "The Nutty Bar". Publiken var i och för sig väldigt segregerad. I mitten, eller i "pitten", stod svarta fans med jamaicanska flaggor på höger sida (från scenen) och vita skinheads på vänster sida, det såg ut som att publiken visade varandra ömsesidig respekt, var fredliga och det såg inte ut som det fanns något tecken till rashat bland den festglada publiken, men det faktum att det var en uppenbar splittring gjorde känslan lite underlig. På läktaren (där vi satt) var det mest fulla brittiska turister. Vi var kanske de som skilde oss ut mest. Det underligaste med denna feelgood-afton var kanske uppvärmarna, humor-duon Bell & Spurling, kända för fotbollssången Sven Sven Sven, det var kanske dåligt, men de fulla britterna tyckte det var festligt. När Madness gick på scenen hade solen gått ner och stämningen var på topp.
Madness spelade alla sina största hits och konserten var mitt första möte med sånger som My Girl, Night boat to Cairo, Baggy Trousers, Grey Day, It must be love, The Prince eller Prince Buster-covern One step beyond. De spelade också ett par sånger från sitt då nyutgivna coveralbum (The Dangermen Sessions) som You keep me hangin' on (originalet av The Supremes) och Lord Melodys Shame and scandal (känt genom Peter Tosh, The Wailers och Skatalites). Bandet hade en vanvettig scenteknik och underhöll publiken både med sånger och med skämt däremellan. Det kunde ha gått väldigt illa, när vokalisten, Suggs, ser mot högersidan av publiken och berättar ett skämt om att han nog inte vågat ta med sig plånboken dit, men publiken tog vitsen väl emot och högersidan av publiken skrattade lika mycket som vänstersidan, även om det att dra ett sådant skämt är lite över gränsen.
Saxofonisten Lee Thompson tog fram saxofonen och låtsades som att han pissade på publiken. Kvällens höjdpunkt var, utan överraskning, då de körde monsterhitten Our house och det blev allsång, detta var ju en av de enda sångerna från bandet jag kände till. Avslutningssången blev, i känd Madness-stil, Night boat to Cairo, där kvällens yngsta kom upp på scenen och dansade med bandet. Det tog inte lång tid efter konserten tills dess att jag skaffade mig flera Madness-plattor, både i CD, vinyl och DVD-format, men ingen har kunna förmedla live-upplevelsen, kanske en av de bästa konserter jag varit på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar