LSC: Hur kom ni fram till att ni ville köra gamla baktakts- och soul-skivor? Vad var det som fick er att göra slag i saken?
Johan: Jag har i stort sett alltid lyssnat på gammal reggae och soul. Åtminstone sedan högstadiet och det är ju ganska många år sedan. När jag däremot började spela skivor ute, i Gävle där jag kommer ifrån, för 15,16 år sedan blandade jag mycket med modernare grejer. Dancehall och så, vilket också är jävligt roligt. Men det är trots allt ska, rocksteady, soul och gammal brittisk punk jag känner mig mest hemma i. Det blir liksom mest naturligt. Även om jag fortfarande älskar att spela annat också. Clash, Stone Roses, Happy Mondays, Dexys, tidig Cumbia, 2-tone och lite åt dubstep-hållet. Bara det är bra så spelar jag vad som helst.
Peter: Jag växte upp med The Clash, ett band som fullständigt kastade sig över musikhistorien. Så att lyssna på soul, ska, reggae var naturligt väldigt tidigt i mitt musiklyssnande. Att vi sedan skulle inkorporera det när vi spelade ut var bara naturligt. Men precis som Johan säger vi spelar ju allt som vi gillar – oavsett genre.
LSC: Kör ni bara autentisk vinyl, eller en och annan cd slinker in?
Johan: Det där med format är jävligt fånigt egentligen. Låt folk spela på vad de vill. Publiken, de som är ute för att dansa, bryr sig ärligt talat inte. Men det är klart att det är roligast att köra på vinyl så det blir nästan alltid det. I och med att jag är väldigt musikintresserad och tjackar mycket skivor faller sig vinyl mest naturligt, men jag älskar fortfarande känslan att sitta hemma och bränna cd-skivor från mitt itunes-bibliotek och ge bort till vänner i present och så. Men ute blir det nästan uteslutande vinyl nu mer. Däremot skulle jag aldrig banga att lira bara för att de saknar ett par riktiga skivspelare, då slänger jag bara ihop några cd-case och tar med.
Peter: Jag spelar bara vinyl pressad i ett litet skjul vid Tivoli Gardens. Skämt åsido – jag bryr mig överhuvudtaget inte i vilket format någon spelar från. Vinyl, CD, balalajka – spelar ingen roll alls. Bra musik är bra musik oavsett format. Jag har massor av mp3or som inte finns i något annat format, skulle jag inte spela det då? Den dä snopp-mätar-vinyl-tävlingen bryr jag mig inte ett smack om. Men vinyl är ju roligast.
LSC: Hur lätt är det att köra reggaeklubbar i Stockholm? I Uppsala fick ju reggaefestivalen flytta på sig och Stockholm är ju känt för att vara en nolltoleransstad. Har ni haft några problem med nattklubbsägare som varit tveksamma till att ta emot er? Har ni ett fast ställe där ni spelar?
Johan: Det där är också rätt fånigt med alla som klagar. Stockholm är en liten stad och Sverige ett ännu mindre land. Trots att det knappast finns någon riktigt rotad tradition av ska och northen soul-klubbar här så händer det ju saker varenda jävla helg. Du kan nästan alltid gå ut och lyssna på någon som spelar. Visst vore det kul med ett större ställe som gick runt på att låta sådana som oss harva på två kvällar i veckan året runt men de är klart de måste ha in annan musik också. Men vill man lira och är duktig på det man gör är det bara att köra på. Hellre en liten men välfylld lokal än ett stort halvtomt dansgolv där folk går runt och muttrar. Att däremot en stor festival som den i Uppsala och senare Furuvik mer eller mindre tvingades lägga ner är något helt annat. Polis och politiker var jävligt kassa där. Kolla summerburst eller vilken stadsfest som helst så hittar ni minst lika mycket eller lite droger. Där känner jag mig bitter, men inte på krögare som vill sälja bärs- de får fan göra vad dom vill med sina ställen.
Peter: Håller helt med Johan. Vi har ju aldrig brytt oss speciellt mycket var vi spelat. Vi älskar musik, vill någon lyssna så spelar vi.
LSC: Det verkar dyka upp lite klubbnätter här och där över hela landet just nu, när det gäller gammal reggae eller soul. Hur ser scenen ut överlag i Sverige och har ni spelat skivor utomlands? Vilket ställe har den bästa scenen och vilka är de grymmaste selecters ni dansat till?
Johan: Har faktiskt rätt dålig koll på hur det ser ut runt om i Sverige. Vi kör mest här i Stockholm men har spelat på lite reggaefestivaler runt om i landet tidigare. Utomlands har jag spelat tillsammans med Wreck it up Crew från London på deras förfest till Notting Hill-karnevalen nere i källaren på The Globe på Talbot Road. Dit borde alla som gillar den här musiken gå. Vilka jag helst själv går ut och lyssnar på? Jag tycker Wrong side of the tracks gör roliga grejer här i Stockholm, annars. Gaz Mayall, Tighten Up Crew eller Gladdy Wax om jag är i London.
Peter: Jag gillar Rodigan! Har väl sett honom för mycket, men blir alltid glad när jag ser honom. Gaz är bra, speciellt på Carnivalen. Jag gillar när Johan spelar själv också, han är vass när han kommer loss. Bangers & Mash måste jag nämna, gillar dem även om jag inte varit där på år och dar.
LSC: Kommer det blandat folk till era klubbnätter, eller domineras det av antingen skins eller rastas? Vilken publik är roligast att spela för och har det någonsin blivit bråk mellan grupper när ni vänt skivor?
Johan: Det är väldigt blandat beroende på var vi spelar. Popfolk, reggaenördar och sådana som gillar soul, rhythm and blues och gammal punk. Vi har ju aldrig varit en del av vare sig northern- eller skinheadscenen utan bara kört vad vi tycker är bra. Generellt är jag rätt ointresserad av allt det där. Jag tar på mig min gamla adidasjacka och ett par jeans och slänger på den musik jag är sugen på och för det mesta är det just jamaicanskt från 60 och det tidiga 70-talet eller gamla Motown-singlar, och då blir det aldrig något bråk. Folk sköter sig. Hela den där attityden att gå runt och vara dryg med sina jävla märkeskläder och orginal hit och dit, det är sjukt tröttsamt.
Peter: Vi har klarat oss från allt våld. Det är precis som Johan säger, vi bryr oss inte vem som kommer. Dreads, skins, punks, suedheads – alla är välkomna.
LSC: Har ni någon "want-list"? Finns det en helig vinyl-graal som ni letar efter och vilken är det då?
Johan: Det finns hur mycket som helst. Min skivsamling blir liksom aldrig fulländad - jag kommer gräva i vinylbackar tills jag dör. Däremot är jag rätt ointresserad av originalpressar och sån skit. Hellre tio bra återutgivningar än en dyr jävla raritet som gör att jag inte kan handla på flera månader.
Peter: Nä, inte direkt. Ångrar att jag sålde av en massa punksinglar på åttiotalet, så om jag ramlar på dem så köper jag dem på nytt.
LSC: Om era gigs vore en sport, vilken sport skulle de vara, något hårt och fysiskt som rugby, eller något elegant och precist som biljard, eller kanske något helt annat?
Johan: Haha. Jag gillar i stort sett bara två sporter. Fotboll och hockey. Sen ser jag när Usain Bolt springer final vart fjärde år. Men om vi vore en sport? Orientering kanske, hoppa mellan olika grejer och aldrig fastna för mycket i ett och samma fack. Och inte så hippt.
Peter: Vilken kanonfråga! Jag skulle ju vilja säga fotboll eller kanske snarare som en Djurgårds-match men det gillar nog inte Johan. Så det får väl bli skidskytte. Fem skott stående, fem skott liggande och så kör vi mellan det.
LSC: Vilka moderna artister inom genrérna ni kör inom respekterar och gillar ni?
Johan: Oj. Jag lyssnar på så mycket mer än bara reggae, punk och soul. Men inom just de genrerna: Tycker Charles Bradley är grym och gillar Pama International som fan, ingen av de är väl varken ung eller modern men de håller fanan högt. Men det händer mycket kul på Grimescenen nu, det är roligt och behövs verkligen.
Peter: Åh, det är så många. Försöker hänga med lite i dubstep-svängen. Elf Kid gillar jag just nu. Och Stormzy. Lady gillar jag i soul-svängen, vet inget alls om dem. Johan håller mig uppdaterad på ny-reggaen. Där har jag nog fastnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar