LSC: När jag först hörde Ms Dynamite och sen MIA tänkte jag direkt på dig och Pauline Black. Innan er hade kvinnor i pop ofta spelat rollen av ögongodis, medan ni två kombinerade bra dansmusik med ett viktigt budskap. Jag skulle vilja säga att inga av de unga kvinnor i seriös musik, särskilt unga kvinnor från en arbetarklass och/eller färgad bakgrund som följde efter er hade haft en vidare stor chans utan ert arbete. Skulle du hålla med om den analysen och finns det någon kvinnlig artist som du tycker hedrar ditt arv?
RD: Jag tror att när det gäller kvinnors roll,så är det en ganska naiv observation. Att föreslå att vi var ikonoklastiska är ganska fel det med. Och vi sager "svart", inte "färgad". Intgelligens spelar en större roll än klass I musikvärlden, I alla fall när det gäller kvinnor. Jag blir ofta förvånad over den där "West Ham and working class"-synen på scenen som är älskad utanför Storbritannien. Jag är säker på att det finns såna människor, men jag känner inte dem och har verkligen inte samarbetat med dem. Om jag skulle haft ett arv, i grund och botten, i den här genrén, så skulle jag saga Marcia Richards (The Skints) och Hollie Cook skulle dansa till det.
LSC: Beskriv din känsla när du först kom i kontakt med 2 Tone. Vad betydde det för dig och vilka band hade du varit inne på förr? Vad fick dig att bestämma dig för att du kunde göra music?
RD: Om du menar första gången jag horde Gangsters, så älskade jag det. Det var uppkäftigt, spännande och nytt! Jag hade varit inne på olika punkband och ett par modsband. Det faktum att jag stått på scen och sjungit sedan 60-talet fick mig att tro att jag kunde göra musik.
LSC: Du tillförde en hel del medevetande till Special AKA. En del skinheads jag känner tycker att du förstörde the Specials med för mycket medvetenhet. Vad tycker du om ska-revivaln under 90-talet och dess fokus på dansmusik i stället för politik?
RD: Vet inte ett skit om det. Gick rakt förbi mig. Jag var inne på house och rare groove.
LSC: Vad var det bästa och det värsta med att turnera på 2 Tone-dagarna? Pauline Black beskriver i sin självbiografi en inte helt sympatisk bild av Specials och deras sexualmoral.
RD: Jag har inte laät Pauline's bok, så jag har inget att säga. Att vara på turné är tråkigt. Vi gjorde skolflickbus till att börja med, äppelpaj i sängen, vattenpistoler, såna saker. Till slut blir även sånt tråkigt.
LSC: Du har blivit ett av skas ansikten i offentligheten. Bland annat har du skrivit inledningen till en Trojan boxed set. Vad får dig att fortsätta? Tycker du nånsin att det är dags att saga "åt helsike med baktakten, nu ska jag lyssna på Iron Maiden!"?
RD: Varför jag fortsätter? Det är sånt jag gör. Baktakt? Menar du reggae? Jag lyssnar i princip inte på sånt där hemma. jag gillar att lyssna på andra saker. Musik är musik, jag bryr mig inte om genrér.
LSC: Vad tycker du om modern fotboll? Är du ett fan? Tror du att folket nånsin kommer att återerövra "folkets idrott" eller har du, likt så många andra, gett upp hoppet och vikit av till amatörligan? Vad tycker du om den sortens feminism som sager att kvinnor kommer att bli befriade när de börjar dricka stora stark I pubben och följa fotbollsklubbar?
RD: Så vi kommer tillbaka till West Ham. Jag har varit Chelseafan sen 1970. Jag går inte på fotbollsmatcher, men ser dem ibland på teven. Mina barn spelade rugby, så jag stod i kylan och såg dem. Amatörligan är av nix intresse för mig.
Feminism och fotboll. Om nån är så verkligen dum i huvet att hen skulle ha de åsikterna, så är hen en lufttjuv.
LSC: Om din musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle det vara, nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?
RD: Det skulle vara curling.
LSC: Nåt meddelande till dina fans i Sverige? Gillar du några svenska akter?
RD: Hallå, svennar!
Mina nuvarande favoritakter är avskaffandet av 1941 års steriliseringslag ("act" kan betyda bade "band" och "lag" - red.) och 1972 års version för transsexuella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar