Sjuttisju: "Attack! Attack!"

/ ARTIST: Sjuttisju / TITEL: "Attack! Attack!" / GENRÉ: Punk / ETIKETT: DIY / FORMAT: CDR /

Så här är det. Det här är en blogg om baktakt, northern soul och fotboll. Det finns en punk-reggae-låt med på den plattan, men det är inte därför jag recenserar den, det mesta av det är punk, nej anledningen till att Sjuttisju recenseras här är att det handlar om fotboll, supporterkultur, alltså.

Jag har sagt det förr och säger det igen, Micke Sjuttisju är Sveriges bäste textförfattare, trots att han sjunger om ett norrländskt fotbollslag (Hammarby).

Det kan ursäktas, dels för att han skriver med passion, stolthet och "wits" på ett sätt som får en att tänka på hur mycket man själv älskar Eslövs BK och Landskrona BoIS, de två stora lagen för mig.

Men det är också så att Sjuttisju tveklöst är den bäste fotbollstrubaduren i Sverige, så fantastiskt mycket bättre än AIK-trubaduren, vars musik förpestade tillvaron för mig av mina vänner som tillhörde Black Army på vischan under 90-talet.

Faktum är att Sjuttisju gör det han gör så bra att man nästan vill bli bajare själv. Jag har faktiskt blivit bajare i bandyn, vilket kan skyllas på Micke och på Mark från Västerås.

Nåja, hitintills har Sjuttisjus alster mest varit inom irländsk folkmusik, samt electro, men nu kommer han med en platta med väl genomtänkta texter och ett punkdriv som sitter som en smocka i buken. Så har han också varit punkare sen 90-talet.

Innan jag snackade med Sjuttisju och fick lov att recensera hans platta, så presenterade han den som oi!-inspirerad, men nja, jag skulle snarare säga att Micke lyckas göra genuint låtande 77-punk, något få klarar av. Eller skall jag säga 78-punk?

Inledningsspåret, Hammarby Rock N roll, det klart bästa spåret på skivan, påminner ibland om Sex Pistols i gitarrslingorna, men överlag tycker jag plattan låter som "punk without the posers", alltså som den uppsjö av band som influerades av Pistols, Clash & co efter att punken förklarades kommersiellt död, men som hölls levande som en underjordisk röst åt arbetarklasskidsen och som var så mycket mer genuin än den von oben-attityd många 77are håller sig med och innan alla UK82s Exploitedkloner dök upp. Jag tänker, för att ta ett utländskt band, Demob, men ibland känns det också inhemskt, jag skulle vilja likna bandet med ett GBG Sound med söderkis-dialekt, vilket är ett gott betyg från min sida, då just GBG Sound är ett av mina favoritband, så fruktansvärt mycket bättre än Ebba Grön.

Om man trots allt skall likna denna platta med något oi!-band, så får det bli Cockney Rejects, inte bara för att texterna handlar om fotboll, utan det är samma uppkäftiga driv i låtarna som Rejects gjorde så bra. Sångaren har hjälp av sin fru (som är en tvättäkta skånsk snapphona) på en del refränger, men är det något jag kan klaga på, så är det att det skulle vara kul med fler sing-along-utrymmen. Särskilt låten Bortamatch hade gjort sig fint med ett gäng bajare i studion som klämde med i refrängen.

Låten Religion är också en fin låt, denna gång med baktaktsstuk som får en att tänka RAR-festivaler snarare än 90-talets skatepunk.

Jag rådiggar denna platta. Det enda som skulle kunna göra den bättre vore om Sjuttisju höll på ett riktigt fotbollslag, typ BoIS, i stället för ett lag från nordpolen!

Skaffa skivan, stöd artisten och, om du som läser detta bor i Skåne och är Bajare, prata med den lokala Bajen Fans-klubben och få hit honom på en spelning!

EDIT: Sjuttisju på facebook